När sextiotalet led mot sitt slut höll vänsterrörelserna Musiksverige i ett järngrepp. Visst, den förhärskande proggmusiken var politiskt medveten och tog ställning för de svaga och förtryckta, hurra vad bra! Men där fanns inte utrymme för några oliktänkare. Abba och andra artister som sjöng på engelska och deltog i Melodifestivalen var fienden.
Mitt i det här musikklimatet satt en ung man i sin lägenhet på Lilla Essingen, lyssnade på Dylan och läste svenska diktare som Dan Andersson och Nils Ferlin. Han sökte ett eget uttryck, en svensk rockpoesi med existentiella undertoner snarare än vänsterdogmatiska pekpinnar. Något som ingen i Sverige gjort tidigare. John Holm hette han. Under femårsperioden mellan 72-76 kom han att släppa tre album som för evigt är inskrivna i den svenska musikhistoriens kanon.
Nog för att det är trevligt att spela Xbox One spel en kulen höstkväll, men känslan av att sätta på en John Holm-skiva och sjunka ner i favoritfåtöljen är desto mäktigare. Johns ljusa röst i det känsliga öppningsspåret ”Den öde stranden” på debuten Sordin? Eller det ettriga rockriffandet i ”Din bäste vän” på uppföljaren Lagt kort ligger? Kanske det mer modernt funkiga soundet i ”Du e en stor grabb nu” på tredje plattan Veckans affärer? Ja, alla John Holm-älskare har sina favoriter.
Därefter följde några tysta år med hälsoproblem och avbrutna skivinspelningar. USA som länge lockat blev hans nya hemland, där han bildade familj och jobbade i hifi-branschen. Men bortglömd var han inte. Storheter som Ulf Lundell och Per Gessle intygade Holms betydelse för sina egna artistbanor. 1999 inleddes fas två av Holms karriär. Då återvände han till Sverige och släppte albumet Vägen till Californien, som innehöll tolkningar av hans amerikanska favoritlåtar.
Sedan dess har det rullat på. Några samlingsskivor har kommit ut. Holm har gjort turnéer och festivalspelningar i det lilla formatet. Kronan på verket var SVT-dokumentären Det finns så många vägar som säkerligen vunnit John Holm många nya fans från yngre generationer.